Något

Kreativiteten är på noll, så jag får väl nöja mig med att fixa lite med tidigare projekt.
Gillar teatermasken...den trasiga, med svart, påmålat 'leende'..Antar att det kan ha att göra med att jag kände mig ungefär så när jag gjorde den..Happy happy joy joy.
Inte fullt lika svart syn på saker för tillfället, men jag gillar den ändå.

In a nutshell

"There is a particular kind of pain, elation, loneliness, and terror involved in this kind of madness.
When you're high it's tremendous. The ideas and feelings are fast and frequent like shooting stars, and you follow them until you find better and brighter ones. Shyness goes, the right words and gestures are suddenly there, the power to captivate others a felt certainty. There are interests found in uninteresting people. Sensuality is pervasive and the desire to seduce and be seduced irresistible. Feelings of ease, intensity, power, well-being, financial omnipotence, and euphoria pervade one's marrow.
But, somewhere this changes. The fast ideas are too fast, and there are far too many, overwhelming confusion replaces clarity. Memory goes. Humor and absorption on friend's faces are replaced by fear and concern. Everything previously moving with the grain is now against.... you are irritable, angry, frightened, uncontrollable, and emerged totally in the blackest caves of the mind.....medicine to take, resent, forget, take, resent, and forget, but always to take. Credit cards revoked, bounced checks to cover, explanations due at work, apologies to make, friendships gone ordained, a ruined marriage. And always, when will it happen again? Which of my feelings are real? Which of the me's is me? The wild impulsive chaotic, energetic, and crazy one? Or the shy, withdrawn, disparate, suicidal, doomed, and tired one? Probably a bit of both"

-Kay Jamison

Får inte ett skit gjort själv, så jag petar in några favoriter ifrån min personliga favorit
Linda Bergkvist istället.
Det är ingen slump att den här damen leker med dom stora pojkarna i Hollywood numera.
Senast på The Golden Compass vill jag minnas.

Sucks to be me!

Raklång på marken med ett ton tegelsten på ryggen igen...Eller en näve grus, gör ingen skillnad.
Minsta skitsak som ska göras kostar så jävla mycket energi som jag inte har.
Tom på insidan, känner ingenting överhuvud taget, vilket i sig är avsevärt mycket jobbigare än att må regelrätt dåligt..Då känner man ju något iallafall vilket definitivt är att föredra i min mening.
Tidigare nämna Ergenyl åker i soporna. Åstadkom inte ett skit om det nu inte är den som orsakat att jag planade ut på botten i stället för att höja formsvackorna och plana ut dom sällsynta topparna där jag faktiskt mår som jag inbillar mig att en människa ska göra till vardags, med allt vad det innebär.

Suttit hela dagen i InDesign med ett A5 dokument öppet, har all text som ska dit men det är tydligen helt jävla omöjligt att ens få en sån liten skitsak gjord, fan va less jag blir!

Nåja, sluttjurat! Varit här förr. Bara att vänta tills trasslet i huvudet reder ut sig på egen hand och sluta försöka tvinga mig själv. Blir bara värre.

Cheers!